Lämna en kommentar

Dagens resultat

Så här blev det efter en dag av ångest, oro och självhat.
Skyller inte på den kvinnliga läkaren som jag träffade i lördags. Hon gjorde sitt jobb och försökte på bästa sätt att hjälpa mig.
Men så här blir konsekvensen tyvärr.
(sorry om jag stavar fel, har tagit sömnmedicin så det blir lite blurrigt för ögonen.)

 

Annonser
Lämna en kommentar

Träffa läkaren imorgon

I lördags var jag inne på akutpsyk.
Jag behövde hjälp med att få stark medicinering så hjärnan kunde slappna av.
Det kunde den jourhavande läkaren inte hjälpa till med.
Jag förstår henne. Det är så systemet funkar.
Hon körde sitt psykobabbel om att vända negativt till positivt eller iaf mindre negativt.
Som t.ex. jag sa att det kommer bli skit tufft att åka hem och klara sig själv.
Då ändrade hon meningen till att det kommer kännas tufft men jag kan stå ut till tisdag då jag får möta min läkare.
Visst det stämmer. Och det är sånt jag kommer få jobba med när jag får en psykobabblare. Men det var inte den hjälpen jag var där för.
Konsekvensen av detta blev att oron, ångesten och att hjärnan jobbade på högvarv, gjorde att jag skar mig flera gånger i handleden igår kväll.
Idag har jag också gjort det. Och jag kommer säkert skära mig lite ikväll och kanske även imorgon.
Då får de se konsekvenserna av deras eget agerande!
Jag menar inte det som ett hot utan bara som en realitet.

Lämna en kommentar

Terminator

Har en skum tanke i skallen  som inte vill släppa riktigt.
Jag skulle vilja skära upp armen för att se vad som finns innanför.
Drömmen är att se ut som Terminator även om jag logiskt vet att jag inte ser ut så och jag skulle dö av blodförlust.
Men man kan ju alltid drömma =)

 

Lämna en kommentar

Äntligen hittat rätt ord!

Tror jag har hittat (äntligen!) rätt ord för känslan inom mig.
Tänk dig två händer, båda är lika stora och exakt lika starka.
De har tagit tag i mitt bröst från varsitt håll och tagit ett starkt grepp i mitten av bröstet och grävt sig in under revbenen.
Sen drar de utåt åt varsitt håll. Så den högre handen drar åt höger och den vänstra åt vänster.
Allt innanför, lugnor, hjärta, revben, ALLT greppar de tag om och drar utåt.
Det som finns kvar är ett stort mörkt tomrum som skriker efter att fyllas för att överleva.
Om inte tomrummet fylls så dör jag eftersom alla livsviktiga funktioner som lugnor och hjärtat dras bort från kroppen.
Det sliter och drar i skinnet också.
Och det är mitt i det kaoset och den smärtan som hjärnan har hittat ett tillfälligt sätt att fylla tomrummet.
Genom att skära mig så fylls tomrummet av pulserande, vackert, vinrött blod.
För en kort sekund fungerar jag normalt och mår bra.

Det är ett beroende, ett begär, en känsla.
Det är livsviktigt.

Lämna en kommentar

Akutpsyk

Har suttit de senaste timmarna på akutpsyk.
Tappat lite greppet om verklighet och började skära mig i handleden.
Vid ett tillfälle var målet en av de ytliga venerna men jag skar aldrig så djupt.

Fick träffa en läkare som prata om hur man jobbar rent terapeutiskt.
Att vända det negativa till positivt.
Jag försökte få ut medicin för att få hjärnan lugn, typ amfetamin eller nåt sånt som folk med ADHD får men det får endast överläkare skriva ut och dessutom måste man ha den diagnosen.
Så hennes råd var att försöka tänka mer positivt, göra roliga saker och ta sömnmedicinen lite senare för att få en bättre dygnsrytm.

På tisdag ska jag träffa min vanliga läkare.
Får se vad som händer då. Hur som helst kan jag inte fortsätta som jag gör nu.
Vill inte skära mig men älskar det.
Vill inte dö men ibland drömmer jag om det.

Lämna en kommentar

Spöken, spöken, vart jag än tittar ser jag en massa spöken

Gick på stan idag.
Stannade till och tittade ut över folkmassan.
Alla är som spöken. Jag ser inte ens ansiktena på dem
Lade märktet till flera olika människor på stan.
Till exempel den där söta tjejen som log åt mig när jag tittade åt hennes håll, några sekunder senare var hon borta. Ett spöke.
Eller taxichaffören som hämta barn på en förskola. Han försvann också. Ett spöke.
Eller hon med hunden på bussen. Några hållplatser senare gick hon av och så var hon borta. Ett spöke.
Alla glider förbi och försvinner ur mitt liv. Alla är spöken för mig.

Kände mig smått paranoid när jag gick där på stan.
Jag är psykiskt sjuk. Hur många av de hundratals jag gick förbi på stan är också psykiskt sjuka?
Hur många av dessa kan vara farliga?
Hur många av dessa kan vara kapabla att mörda?
Vem som helst av alla dessa spöken kan vara mitt uppe i en psykos utan att det syns på utsidan.
När som helst kan jag få en kniv i magen.
Jag gick med knuten näve hela vägen genom stan.
Beredd på att slå tillbaka om någon attackerade.
Men inget hände.
Jag köpte två böcker på bokrean och sen bytte jag in några spel på Game och la några hundralappar i mellanskillnad så fick jag spelet jag var ute efter.
Sen åkte jag hem.

Jag tänker ibland på saker, fast tvärtom hur jag ser dem.
Hur många av dessa människor på stan la märket till mig?
Hur många såg mig som en i mängden, ett spöke?
Påverkade jag någons vardag?
Hur kapabel är jag att göra skada?
Såg en kvinna som pratade i en Iphone. Funderade på att sno den rätt ur handen på henne och sen springa. Knappast någon skulle ingripa.
Eller om jag hade en kniv i fickan. Jag skulle kunna sticka någon i trängseln utan att folk skulle lägga märket varken till offret eller till mig, jag skulle kunna vara många meter borta från situationen när folk lägger märket till offret som segnar ihop.

Jag tror på många sätt att jag är kapabel till att mörda.
Inte med bara händerna. Det blir för personligt.
Men många gånger har jag tänkt tanken att ta en kniv och sticka den i första bästa jag ser en mörk kväll.
Hade jag haft ett skjutvapen hade det varit ännu enklare.
Ibland drömmer jag om att vara sniper (krypskytt). Jag kan stänga av känslorna på beställning så det skulle vara hur lugnt som helst.
Ett skott, ett spöke borta. Inga problem alls.
Sen tänker jag med den emotionella delen av min hjärna.
Jag kan absolut inte mörda någon.
Tänk att sitta där dag ut och dag in i fängelset och veta vad man gjort.
Jag skulle inte klara den ångesten. Då skulle jag göra allt för att ta mitt liv.

Apropå skjutvapen.
Hade jag haft en pistol i min ägo hade jag skjutit mig i skallen för länge sen.
Så självmordsbenägen har jag varit och är ibland fortfarande.
Men med kniv eller rakblad är det inte lika lätt.
Det är något som tar emot.
Jag tänker ofta att det är synd att jag inte har en pistol.
Vad lätt allt skulle vara då.
Slippa den här kampen som jag går igenom varje dag.
Samtidigt är jag tacksam. Jag är en överlevare och klarar allt.
För klarar jag av att överleva mina demoner en dag, då klarar jag fan allt skit i hela världen.
SO BRING IT! Om du vågar! 😉

Lämna en kommentar

Vacker bild

Tycker det här är den hittills vackraste bilden jag tagit!
Vad tycker du?