Lämna en kommentar

Tanken blev till verklighet

Jag är psykiskt sjuk.
Bara att skriva meningen får mig att må illa.
Det låter så stort, så hemskt. Men det är sanningen.

Jag har aldrig hört röster i huvudet.
Men jag får tankar, som känns ungefär som känslor.
Oftast kan jag vifta bort tankarna och tänka på något annat.
Men ibland tar tankarna över hela hjärnan.
De förökar sig i rekordfart.
Till slut går de över till känslor.
Och känslorna går över till begär.
Till slut MÅSTE jag utföra tankarna.
Annars kommer jag ta livet av mig.
Det är de två alternativen jag har i det läget.
Utföra tanken eller skära upp hela handleden.
Det finns ingen annan utväg.

Idag var tanken att jag skulle ta mitt hemmagjorda vapen och med hjälp av en hammare slå in det i axeln.
Det hemmagjorda vapnet är ett rakblad med en massa silvertejp på ena sidan så jag kan skära mig hårt och djupt utan att göra illa fingrarna.
Silvertejpen utgör ett bra grepp och sen är det bara att lägga det emot huden och trycka hårt neråt och sen dra åt sidan.

Varför jag skär mig är inte det gamla vanliga som man kan läsa om överallt.
Det handlar inte om att omvandla en inre smärta till en yttre, mer hanterlig, smärta.
Utan för mig handlar det om att se blodet rinna ut ur min kropp.
Det är den ultimata friheten.
Bort försvinner alla måsten och jag slappnar av i hela kroppen.

Idag var alltså tanken att slå in ett rakblad i axeln. Det funkade inte.
Jag hade behövt en tredje hand för att kunna utföra det.
Och det finns ingen chans att jag skulle be någon om hjälp (och det finns nog ingen som är knäpp nog för att hjälpa mig).
Det är min egen privata hemlighet att jag skär mig. Den enda som vet om det är min läkare på psyket.

Eftersom det inte gick att genomföra var jag tvungen att komma på en ny idé.
Jag upprepar återigen det jag skrev här ovanför, utför jag inte tanken är det enda alternativet att skära upp handlederna och dö.
Och jag vill inte dö. Absolut inte.
Så jag kom på en ny idé.
Slå in rakbladet i smalbenet.
Det borde vara lätt.
Jag satte rakbladet emot smalbenet och tog hammaren och slog till.
Det gjorde ont.
Jag tog bort rakbladet och svor lite över smärtan.
Men tanken var inte borta. Så jag satte rakbladet återigen på smalbenet (några centimeter ovanför det första hacket) och slog till.
Sen slog jag en gång till. Blodet visade sig.
Men det var svårt att slå in rakbladet ordentligt.
Så jag gav upp.
Gick och la tillbaka hammaren i verktygslådan.

Fem minuter senare dunkade tanken i huvudet.
Jag var inte färdig.
Det kom för lite blod.
Jag var tvungen att göra det igen.
Jag hämtade hammaren, satte rakbladet mellan de två hacken och slog till hårt.
Sen slog jag hårdare.
Och ännu hårdare.
Smärtan var outhärdlig.
Men jag kom inte speciellt djupt in.
Jag försökte vinkla rakbladet snett så att jag skulle kunna hugga neråt, som en flisa, men det funkade inget bra.
Smärtan blev för stor och jag slutade.

Blodet rann ganska ordentligt. Det gör det fortfarande nu när jag skriver detta.
Benet smärtar ordentligt.
Tanken finns kvar i skallen men den är inte lika stark.
Tror jag har överlevt den här dagen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: