Lämna en kommentar

Spöken, spöken, vart jag än tittar ser jag en massa spöken

Gick på stan idag.
Stannade till och tittade ut över folkmassan.
Alla är som spöken. Jag ser inte ens ansiktena på dem
Lade märktet till flera olika människor på stan.
Till exempel den där söta tjejen som log åt mig när jag tittade åt hennes håll, några sekunder senare var hon borta. Ett spöke.
Eller taxichaffören som hämta barn på en förskola. Han försvann också. Ett spöke.
Eller hon med hunden på bussen. Några hållplatser senare gick hon av och så var hon borta. Ett spöke.
Alla glider förbi och försvinner ur mitt liv. Alla är spöken för mig.

Kände mig smått paranoid när jag gick där på stan.
Jag är psykiskt sjuk. Hur många av de hundratals jag gick förbi på stan är också psykiskt sjuka?
Hur många av dessa kan vara farliga?
Hur många av dessa kan vara kapabla att mörda?
Vem som helst av alla dessa spöken kan vara mitt uppe i en psykos utan att det syns på utsidan.
När som helst kan jag få en kniv i magen.
Jag gick med knuten näve hela vägen genom stan.
Beredd på att slå tillbaka om någon attackerade.
Men inget hände.
Jag köpte två böcker på bokrean och sen bytte jag in några spel på Game och la några hundralappar i mellanskillnad så fick jag spelet jag var ute efter.
Sen åkte jag hem.

Jag tänker ibland på saker, fast tvärtom hur jag ser dem.
Hur många av dessa människor på stan la märket till mig?
Hur många såg mig som en i mängden, ett spöke?
Påverkade jag någons vardag?
Hur kapabel är jag att göra skada?
Såg en kvinna som pratade i en Iphone. Funderade på att sno den rätt ur handen på henne och sen springa. Knappast någon skulle ingripa.
Eller om jag hade en kniv i fickan. Jag skulle kunna sticka någon i trängseln utan att folk skulle lägga märket varken till offret eller till mig, jag skulle kunna vara många meter borta från situationen när folk lägger märket till offret som segnar ihop.

Jag tror på många sätt att jag är kapabel till att mörda.
Inte med bara händerna. Det blir för personligt.
Men många gånger har jag tänkt tanken att ta en kniv och sticka den i första bästa jag ser en mörk kväll.
Hade jag haft ett skjutvapen hade det varit ännu enklare.
Ibland drömmer jag om att vara sniper (krypskytt). Jag kan stänga av känslorna på beställning så det skulle vara hur lugnt som helst.
Ett skott, ett spöke borta. Inga problem alls.
Sen tänker jag med den emotionella delen av min hjärna.
Jag kan absolut inte mörda någon.
Tänk att sitta där dag ut och dag in i fängelset och veta vad man gjort.
Jag skulle inte klara den ångesten. Då skulle jag göra allt för att ta mitt liv.

Apropå skjutvapen.
Hade jag haft en pistol i min ägo hade jag skjutit mig i skallen för länge sen.
Så självmordsbenägen har jag varit och är ibland fortfarande.
Men med kniv eller rakblad är det inte lika lätt.
Det är något som tar emot.
Jag tänker ofta att det är synd att jag inte har en pistol.
Vad lätt allt skulle vara då.
Slippa den här kampen som jag går igenom varje dag.
Samtidigt är jag tacksam. Jag är en överlevare och klarar allt.
För klarar jag av att överleva mina demoner en dag, då klarar jag fan allt skit i hela världen.
SO BRING IT! Om du vågar! 😉

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: