Lämna en kommentar

Spökena på psyket

Har bara varit inlagd på psyket en natt men det är en natt jag aldrig kommer att glömma.
Personerna, de sjuka, som var intagna där kallar jag för spöken.
Det var oftast bara tomma blickar i en värld där man gled förbi varandra utan att se varandra.
Jag minns några personer mer än de andra.

Hon, den där smala, blonda söta tjejen som i en annan miljö hade kunnat vara någon jag trånat efter. Istället satt jag och funderade på hur hon kunde ha långärmat på sig när det var så pass varmt inne. Min gissning var att hon hade stora ärr efter att ha skurit sig flera gånger. Men det är bara en gissning.

Sen fanns hon som ena dagen var trevlig och artig för att nästa dag vara en zombie som inte sa ett ord. Hon bara gled förbi och såg livlös ut i ögonen. Undrar vad hon hade fått för mediciner?

Den maniska tanten kommer jag aldrig glömma. Hon som pratade om allt och inget, hela tiden. Hon som sökte efter någon att få prata med och jag var för snäll för att dra mig undan så jag blev hennes ”vän” under tiden jag var inlagd. Hon berättade historier som jag kan tänka mig var mycket som hennes hjärna hade kokat ihop. Men trots att hon var en babblande psyktant så var hon väldigt klar när vi t.ex. satt och löste korsord. Då var hon hur klar som helst i huvudet.

Den näst sista personen jag minns är han jag delade rum med. Han sa inte ett ord när jag kom in och jag tänkte att om han inte ens säger hej, varför ska jag då bry mig om honom?
Han låg hela dagarna i sängen och lyssnade på radio.
Enda gången jag såg honom utanför rummet var när det var mat.
Jag var mycket rädd den natten. Jag visste ju ingenting om honom mer än att han hade psykiska problem, annars skulle han inte vara inlagd. Jag var rädd att han skulle få nån psykos eller ett raseriutbrott under natten och försöka skada mig. Trots insomningsmedicin sov jag ingenting den natten, jag var för rädd. Antagligen i onödan men jag vågade inte hålla ner garden för en enda sekund. Då kunde allt vara för sent.

Den sista personen jag ska berätta om var den personen som påverkade mig mest. Det var en äldre dam i 70-80 års åldern som hade kol. Men ändå så rökte hon som en skorsten.
Hon såg rakt igenom mig. Hon fattade att jag spelade ett spel utåt sätt. Att jag kunde fejka mitt självförtroende, men inte min självkänsla. Men den var gömd bakom så många murar att ett fåtal, om ens någon, fick se igenom den. Hon såg rakt igenom mig och såg exakt den jag var.
Det var en fantastisk känsla. Att släppa garden för en sekund och bli sedd som den jag är. Och hon dömde inte mig utan istället bjöd hon in till konversation.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: